När T var fyra månader gammal var jag borta en kväll från honom (under cirka 4.5 timme). T var hemma med sin pappa och hade det bra. Jag träffade kompisar på ett café och njöt av egentiden (ett inlägg om denna kväll finns här).
Det där känns otroligt främmande idag. Jag minns så väl det behovet jag hade då, av att få vara bara "jag", inte en mamma (som om det går att skilja åt). Jag känner inte alls så nu. Det skulle inte gå att lämna Harriet så länge, eller ens en timme, för hon vill vara hos mig. Även om hon skulle vara nöjd hos Anders känner jag inget behov av att göra något på egen hand. Vill jag iväg en kväll får hon hänga med. Hittills har det gått hur bra som helst, både på möhippa, bröllop, bokcirkel och aw. Jag tror inte heller att jag skulle kunna slappna av om hon inte var med mig. Jag måste ju ha koll på henne.
Jag vet ju också att det där med att kunna åka i väg på grejer utan barn - den tiden kommer, snabbare än man kan tro. Och jag känner verkligen ingen stress efter det (och jag är tacksam över att jag känner så, att jag har "landat" i det här med att vara mamma).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar