Det är rätt kul att läsa mina gamla inlägg om föräldraskap (finns under etiketten föräldraskap till höger). Jag hade så fina tankar om ett s.k. nära föräldraskap, där man ser barnet som en jämlike, visar respekt, säger nej så lite som möjligt och aldrig har konsekvenser/straff för vissa beteenden. Det funkade bra de tre första åren, tills T:s jagutveckling (=trotsålder) kom i gång med full kraft.
Det känns som att vi får igen nu för att vi varit för slappa/snälla/mesiga tidigare. Ibland beter T sig som en riktig snorunge där han tror att han kan göra och säga vad som helst utan att något händer. Lite så har det väl varit också, fram tills nu. För nu har jag börjat lyssna på podden Barnvagnspromenader med min föräldraskapsguru Louise Hallin. Det har fått mig att inse att det är auktoritativt föräldraskap som är grejen. Dvs att ha tydliga gränser och ramar men samtidigt vara lyhörda för barnet och lyssna på det. Att bete sig på ett icke önskvärt sätt (till exempel att inte plocka upp leksaker efter sig) får konsekvenser, som att inte få se på tv.
Vi får se om vi tycker det här funkar. Stackars första barnet, det är ju verkligen experimentbarnet där man famlar i blindo och hoppas på det bästa, men sedan har man väl förhoppningsvis lärt sig något till barn nummer två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar