Jag har ju skrivit lite om det tidigare här på bloggen; mitt bristande sociala liv. Det är inte det att jag inte har vänner, men jag träffar dem inte så ofta. Många bor på andra ställen och de som bor nära träffar jag ändå inte särskilt ofta, av oklara anledningar. Det har liksom bara blivit så.
Det här är ett inlägg jag har dragit mig för att skriva samtidigt som det är något jag funderar mycket på och ältar, ältar och ältar. Jag tycker det är pinsamt att min sociala situation ser ut som den gör. Att min Instagram och blogg inte är fyllda av bilder från middagar, resor och playdates med kompisar. "Alla andra" har självklara gäng eller personer som de firar midsommar och nyår med. "Alla andra" har fullbokade kalendrar och helger fullproppade med aktiviteter tillsammans med andra. "Alla andra" får inte ont i magen när BVC-sköterskan frågar om många av våra vänner har barn. Vi har ju inga gemensamma vänner, inga par eller familjer vi umgås med, i alla fall inte på regelbunden basis. Till viss (stor?) del beror nog detta på att vi flyttat en del och att jag bytt jobb en del gånger, samt att andra har flyttat härifrån. Ibland tänker jag att vi också borde flytta, till Göteborg. Jag tänker att vi skulle ha ett bättre socialt liv där; min (ursprungs)familj bor där eller i närheten och vi/jag har en del vänner där och i Uddevalla. Men kanske skulle det inte alls vara bättre, kanske blir det likadant som här.
Annars är det ganska lätt att träffa nya människor, särskilt när man har barn. Det svåra är att träffa folk som man "klickar" med. Det allra svåraste är att hitta folk som jag, Anders och T klickar med. För jag vill ju helst att vi ska kunna umgås allihop tillsammans, som en familj. Men kanske måste jag inse att det inte kommer fungera så. Jag kanske måste hitta mitt eget sammanhang. Hur jag nu ska göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar