Boken handlar om en medelålders kvinna, Beata, som blir sjukskriven och därmed förlorar sin inkomst och blir fattig. Alltså fattig på riktigt - hon har inte råd att betala räkningar eller köpa mat och är rädd för att bli vräkt från sin lägenhet. Vi får följa Beata i hennes kamp för en någorlunda dräglig tillvaro.
Boken är egentligen inte någon roman utan är snarare skriven som en (alltför) lång debattartikel om hur uselt vissa myndigheter beter sig och hur synd det är om alla som måste leva på ekonomiskt bistånd (eller socialbidrag som det kallas i boken). Den är också ett brandtal för medborgarlön. Man kan säga att boken har en "ganska" tydlig vänsterorienterad inriktning. Jag tycker boken på många sätt var en ögonöppnare vad gäller fattigdom i Sverige och den krossar många myter och fördomar om vem som är fattig och hur det är att leva i fattigdom. Jag tycker dock att den är ganska tröttsam; den är för lång och upprepar sig för ofta och den är alldeles för kategorisk. Jag har arbetat med ekonomiskt bistånd på olika sätt och känner inte alls igen den bild som ges av socialtjänsten i boken, t ex vad gäller handläggningstider och oempatiska handläggare. Jag tycker också det är väldigt tradigt med den här bilden av myndigheter som onda som bara vill sätta dit medborgarna. Är det så svårt att förstå att alla personer som arbetar med myndighetsutövning har ett mycket strikt regelverk att förhålla sig till? Det är också trist med offermentaliteten som genomsyrar boken; det är klart det är synd om människor som är fattiga men det blir trist i längden att läsa en bok med det perspektivet.
En annan sak som irriterade mig var att boken inte tar upp hur Beatas relation till hennes fyra barn påverkas av hennes fattigdom. En stor del av boken handlar om hur hennes vänskapsrelationer påverkas men ingenting om barnen. Märkligt och tråkigt tycker jag, som tror att boken hade vunnit på att ha med mer av det och mindre om hur dåligt samhällssystemet fungerar. Jag vill veta hur barnen förhöll sig till att deras mamma plötsligt blev fattig.
Trots allt lever vi i Sverige med ett av världens bästa välfärdsystem, och jag tror faktiskt att skyddsnätet i de allra flesta fall fungerar betydligt bättre än vad den här domedagsprofetiska boken vill påvisa. Men vad vet väl jag, som tillhör de privilegerades skara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar