Mirijam skrev ett inlägg om att det händer något med ett barn vid 18 månaders ålder och jag känner verkligen igen det hos T. Det är enorm skillnad på en ettåring och en 1,5-åring vad gäller egen vilja och känslighet och därav mycket större utmaningar som förälder. Här kommer roulette-spelandet in; hur 17 ska en bemöta sitt drygt ettochetthalvt år gamla barn på bästa sätt?
Jag tror på att välja sina strider. Jag tror på att ge barnet mycket frihet och fokusera fajterna på det som är viktigt för en. Jag låter till exempel T ha nappen så mycket han vill, han får klättra på möbler och springa runt när han äter. Jag gillar inte beteendet men det är ingenting jag tycker är viktigt att stävja. Däremot får T inte slåss, rivas, bitas eller nypas. Jag tycker det är extra viktigt som mamma till en pojke att lära min son att respektera andras integritet (jag anser att alla pojkföräldrar har ett ansvar för att uppfostra sina söner till att inte bli sexister/våldtäktsmän, men mer om det en annan gång). Han får inte heller peta, krama eller gå väldigt nära andra barn, om de inte gett sitt godkännande. Samma sak gäller omvänt - T har ingen skyldighet att ta emot pussar/kramar etc om han inte vill.
Jag tror också på att ge alternativ. Visa att istället för att slåss kan man klappa, krama eller pussa (förutsatt att personen vill det, såklart). Istället för att leka med den farliga kniven går det bra att leka med en sked. Jag tror på att utgå från sig själv genom att säga "jag vill inte..." istället för "du får inte..." för jag tror det är lättare för barnet att ta till sig. Det blir dessutom ett bra verktyg för barnet i hur det själv kan uttrycka sig.
Jag tycker än så länge att mitt bemötande fungerar, för det mesta i alla fall. Men vi får väl se om en sisådär 17 år...
 |
| Legobyggar'n. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar