Jag läser många mammabloggar och en del av dessa är inriktade på att skriva om hur jobbigt och tufft det är att vara småbarnsförälder. Dessa bloggar ger enligt mig en ganska negativ bild av föräldraskapet och framförallt av hur barn är. Den här negativa bilden tycker jag även i viss mån förmedlas av föräldratidningar med artiklar som "så överlever du trotsåldern" exempelvis. Jag får känslan av att man som förälder till stor del utkämpar ett krig mot sitt barn och att kriget handlar om att föräldern ska vinna över barnet genom att få det att lyda.
Det här "kriget", eller maktkampen som kanske är en mer korrekt beskrivning, framstår som något oundvikligt. Att det hör till att bråka med, tjafsa och tjata på sitt barn. Det går inte att komma undan eftersom barn är trotsiga, bråkiga och själviska. Men måste det verkligen vara så? I vissa språk finns inte termen "trotsålder". Det tyder ju på att det är ett kulturellt fenomen och inte en fas som alla barn går igenom. Jag vill gärna tro att det är möjligt att vara förälder utan att tycka att det är en kamp stora delar av tiden. Att det går att bygga en relation till sitt barn som präglas av respekt, samarbete och jämlikhet. Att det går att föra en dialog och diskutera med barnet istället för att skälla och "uppfostra".
Varför ska jag få min vilja igenom bara för att jag är förälder? Varför ska inte barnets önskemål och åsikter få spela roll? Jag menar inte att barnet alltid ska få som det vill - precis som jag inte tycker att förälderns vilja alltid ska styra. Man får kompromissa och försöka hitta en lösning.
Jag tänker att man till viss del får det barn man "förtjänar" - behandlar du inte ditt barn med respekt kommer inte heller ditt barn behandla dig med respekt (och vice versa).
(Påminn mig gärna om detta inlägg om några år när jag skriver här och beklagar mig för femtielfte gången över Torstens trotsutbrott...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar