Så här i graviditetens elfte timme var det rätt gött att snubbla över det här inlägget hos Underbara Clara. Kan ju säga att jag tänker exakt så där emellanåt - herregud, vad har jag gett mig in på? Hur ska jag palla med ett barn? - och det känns ju skönt att veta att det med allra största sannolikhet är känslor som går över och ersätts av tankar på att bebisen är det bästa som någonsin hänt.
För övrigt har inga fler tecken uppenbarat sig som signalerar att Skrutthen är på väg. Suck! Ungeländet kommer aldrig komma ut. Försöker tänka att det är inte långt kvar nu, även om jag går över tiden och måste igångsättas så handlar det om ungefär två veckor tills bebisen föds och det är ju faktiskt ingenting i ett större perspektiv. Har jag väntat i 40 veckor kan jag väl vänta i två till. Så här försöker jag peptalka mig själv men det fungerar sådär. Väntan är evighetslång känns det som. Kanske borde jag testa det där champagnetricket i alla fall...? Och så ska jag gå ut och gå, efter tips från Helena, och eventuellt även köra "färdknäppen", höhö. Kanske, kanske, får det fart på Skrutthen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar